Menu

Senaste tidens insändare

2017-04-30
Jag sitter här och läser insändare, ja flera stycken faktiskt och börjar i och med detta fundera kring vad det är som försiggår i vårt samhälle idag. De gör mig egentligen inte speciellt upprörd men samtidigt känns det lite ledsamt att man inser att en del kommer att läsa dem och tro att det som skrivs är sant.

Med tanke på dessa insändare så måste jag inleda med ett klargörande; ja jag är en sportfiskare, eller för att förtydliga det hela, en flugfiskare. Nu vill jag direkt be om ursäkt för att jag, i denna text, är lite långrandig och kan dessutom meddela att för den som vill så går det bra att hoppa ned en bit i texten. Ni som orkar läsa allt får väldigt gärna göra det då det kanske kan ge en förklaring till varför jag och många med mig är som vi är. Ni andra kan fortsätta vid frågan: Är det någon som vågar gissa varför flodpärlmusslan är fridlyst?

För min del startade det hela egentligen när jag som fem-sexåring började fiska. I början var det ju naturligtvis mete och det var oftast mört som fiskades. Vi hade människor omkring oss som gärna ville ha mört, både till katten men även till kräftfisket. Ingen åt ju mört. Efter ett tag koncentrerade man sig på att försöka få abborre. Det var alltid mycket roligare att få abborrar, dessa var ju dessutom fantastiskt goda att steka i smör. När man så fick ett ”kastspö”, ja då blev det till att jaga de stora rovdjuren, gäddorna. Tänk vad många gånger man gått längs sjökanten och hoppats på att få den där riktigt stora gäddan. Så här lite retrospektivt skall jag nog villigt erkänna att om jag väl hade fått en av de stora madamerna att hugga så hade mina grejer inte klarat av det. Men en del gädda blev det ju trots allt, även om de inte var så stora och drömmarna om jättarna var ju trevliga.
När man väl blivit gäddbiten så läste man ju naturligtvis på om gäddornas liv och leverne och fick koll på hur de lekte och eftersom man var intresserad så ville man ju se detta skådespel. En vår var jag således i kanten på en vik i Viaredsjön och fick se en bastant gädda ståendes så grunt att fenorna stack upp ur vattnet. En för mig helt enormt stor gädda och där stod jag faktiskt bara några meter ifrån och tittade på den. Jag hade faktiskt inte ens en tanke på att försöka fiska upp den, jag var bara djupt fascinerad av hela skådespelet.

I samband med att gäddivern började försvinna fick jag reda på att man kunde meta bäcköring. Det var antagligen det som verkligen satte fart på mig. Så efter att ha smugit längs bäcken många gånger och efter att ha fått upp ganska många av de otroligt vackra bäcköringarna så blev jag väl som så många andra ivrig att få upp stora fiskar även här. Det var under denna tid jag kom till insikten att maskmete inte var ett så bra sätt. Jag vill ju ha en stor och det kändes inte bra varje gång en av de små kilat fram och tagit masken så hårt att jag blev tvungen att avliva fisken. Detta känner nog ganska många, framförallt flugfiskare, igen. Mask funkar jättebra, och oftast för bra då det gärna resulterar i att man får ta livet av fisk som man ville släppt tillbaka. Nästa steg blir alltså att försöka med ett bete som de gärna vill ta men som inte hoppas på med samma frenesi, och vips så var det första steget taget mot att bli flugfiskare.
Jag började mitt renodlade flugfiske när jag var fjorton år, detta tack vare min fasters man. Tack Roland! Det är flugfisket som lett mig in på alldeles rätt spår och nu för tiden blir det inte så mycket fiska som man kanske skull kunna tro. I skrivande stund så är det närmare tio månader sedan jag fiskade senast. Varför är det då så här?

Jo, ett naturligt steg att ta när man väl börjat med flugfiske är att söka bättre förståelse om vad som händer i vattnet. Man läser på om fisken, om deras beteende om deras födovanor. Detta i sin tur leder osökt vidare till att man läser mer om födan och hur vattendragen, det är dem jag helst fiskar i med mitt flugspö, fungerar. När man läst på tillräckligt så ger man sig ut för att se allt detta. Precis som med gäddleken i yngre år och det är nu man förfasas. Vattendragen ser inte ut som de borde göra, det finns ingen miljö för vare sig fiskarna eller dess föda. Man läser på ännu mer och inser att det är mycket värre än man trodde när man först gav sig ut för att titta på allt det fantastiska. Vi har förstört i princip ALLA våra rinnande vatten.
Den naturliga följden av detta blir ju att man börjar fundera på vad man kan göra. Det blir att läsa på mer, denna gång om hur man kan förbättra miljön för alla som bor i våra vattendrag. Jag gör som många andra gjort, jag försöker hjälpa till genom att lära mig om att restaurera förstörda vattendrag.
Nu sträckläser man alltså det mesta. ”Det måste finnas tillräckligt mycket död ved i vattnet, rätt vattenhastighet för leken, hur skall en lekbotten anläggas för att vara så bra som möjligt? Finns det hyporheiskt flöde så är det bra”. Och så här håller det på.

Man inser att det som startade med att jag egentligen ville ha fisk att fiska nu har tagit sig en helt annan form. Jag bryr mig inte så mycket om fisket, det jag vill göra nu är att försöka rädda den lilla spillra av vattenmiljöer vi alls har kvar. Jag VET t.ex. att flodpärlmusslor blir fantastiskt gamla och att det i många åar finns bestånd av just sådana fantastiskt gamla individer. Men vart är de unga individerna? Jag sitter och läser rapporter och där står ”ingen föryngring…” Jag har läst på så pass mycket att jag vet varför. Det är stopp i vattendraget, vi har satt upp hinder så att öringar inte kan vandra upp och ner i vattendraget. Jag vet att musslorna genomför sina försök till fortplantning och slutligen släpper iväg de små glochidierna, de heter så musslornas larver, för att de skall kunna sprida sig. Problemet är att det enda de små larverna kan hoppas på när mamma mussla puttat iväg dem är att det simmar förbi en liten öring som den kan sätta sig i gälen på för att åka med ett tag och växa till sig. Det har dessutom visat sig att öringen skall vara precis lagom stor och höra till rätt stam genetiskt för att det skall fungera bra. Problemet är bara att det är stopp i vattendraget.
VI har satt upp stopp i vattendraget. Musslorna, dessa fantastiska blötdjur, som renar vattnet och får det att bli klart och fint, blir äldre och äldre och försöken att fortplanta sig för att det skall komma nya musslor och ta över jobbet med att rena vattnet går sämre och sämre och misslyckas gång på gång. Detta helt enkelt för att vi människor har satt upp hinder i vattnet.

Är det någon som vågar gissa varför flodpärlmusslan är fridlyst?

När man till slut insett att det är vi människor som har ställt till med allt detta så blir man först förtvivlad. Hur kan vi vara så otroligt arroganta? Vad kommer det sig att vi bryr oss så lite om vad som sker med andra arter? Okej, till vårt försvar måste ju tilläggas att vi ju faktiskt inte gillar tjuvjakt på noshörningar och tigrar och annat vi ser på TV. Men de andra då? Alla djur som inte är fullt lika vackra att se på? Alla djur som försvinner ur tiden, sakta, i det tysta?

Jag har, vilket alla som känner mig personligen, väldigt svårt att hålla käften och det gäller även här. Till slut så hittar jag ett gäng likasinnade. Vi som visserligen älskar sportfiske, men som också kommit fram till att det måste komma i andra hand just nu eftersom de problem vår egen art ställer till med hotar så mycket mer än sportfisket. Vi måste se till att våra vattendrag får liv igen. Det måste ske en förändring, en stor förändring och snabbt. Vi som inser att de sista flodpärlmusslorna inte har hur många år som helst kvar och att när de sista är borta så är de borta. Vi som vet att ålen, som man visserligen också metat, är på väg att dö ut.
Det handlar om arter som utrotas. Vi människor har förstört miljön så att dessa arter inte längre kan överleva. Detta alltså om vi inte agerar, vi måste alltså gör något och vi måste göra det nu. Inte om tio år utan NU.
Nu kan man nästan dagligen läsa insändare om sådana som jag, miljömuppar, sportfiskare, Älvräddare och annat pack som bara bryr sig om att kunna plåga fisk genom att ta upp och släppa tillbaka dem. Jag kan berätta för er att det är bland det värsta skitsnacket jag har läst.
DET HANDLAR INTE OM ATT JAG SKALL KUNNA FISKA!
Alltihop handlar om att vi dödar hela arter av djur. Det är ingen större skillnad på det som pågår i våra vatten och på tjuvjakten som sker på de sista noshörningarna. En utdöd art är en utdöd art. Den enda egentliga skillnaden är att alldeles för få bryr sig om exempelvis ett blötdjur som de inte ens har en aning om att det existerar. Folk struntar helt enkelt i sådant som de inte har precis inpå knuten eller kan se på TV.

Jag hör till det stora fåtalet alltså som ogillar att vi genom att sätta upp hinder i våra vattendrag är på väg att döda djur, inte enstaka djur utan hela arter av djur. De försvinner alltså och kommer bli precis lika vanligt förekommande som mammutar.
Detta är alltså hela saken, jag tycker inte att vi skall låta detta ske. Jag kanske får barnbarn som jag kan ta med ut och berätta om dessa arter. Gå ut i den friska naturen och visa hur det ser ut och förklara hur det fungerar. Då vill jag inte behöva förklara att det fungerade så innan vi utrotade dem.
Så är det alltså, så alla ni som raljerar om att vi gör detta för vårt höga nöjes skull och för att vi skall kunna fiska. Tyvärr, ni har fel, jag gör det för att jag tycker att det är fel att 600 vattenkraftägare som inte visar miljön någon som helst hänsyn skall få lov att utrota djurarter bara för att kunna få några extra kronor i plånboken. Jag kan till och med gå så långt att jag kan lova att om ni bara fixar problemet så skall jag inte komma i närheten av ”ert” vattendrag med ett spö i handen. Men så länge ni fortsätter att ignorera miljön för egen personlig vinning så kommer jag göra allt jag kan för att förhindra det, och jag kommer att försöka få med mig fler. Vi tjänar inte ett öre på att hålla på med detta, men vi kan förhoppningsvis få till stånd en förändring nu, för tiden är på väg att rinna ut för våra vänner i vattnet.
En sista sak, hur många gamla kvarnar behöver vi egentligen bevara i Sverige? Jag är med på att vår kulturmiljö är viktig men den behöver då rakt inte stå kvar i varenda liten bäck och framförallt så kan vi säkert anpassa den så att våra hotade vänner också kan dra bytta av vattendraget. De var ju trots allt där först.

Per Persson Eckerström
Vice ordförande, Älvräddarnas Samorganisation

6 Replies to “Senaste tidens insändare”

  1. Klockrent Per! Precis så känner jag det också och i stort sett ALLA flugfiskare jag känner. Att sedan vurmarna för småskalig vattenkraft lanserar en alternativ sanning är väl tidens tand helt enkelt. Man behöver ju inte tala sanning längre. Det är bara onödigt.

  2. Hej Per
    NU fick du verkligen till det på bästa sätt. Det är verkligen skönt att läsa det du skriver, tyvärr är det lite långt mellan. Men den som väntar på något gott heter det….
    Jag håller med dig i allt. Det finns som du vet ytterst aktiva andra motsättningar att agera emot. Jag hoppas verkligen att detta , ditt inlägg kan ge ökad spridning till dom.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *